Sanna

Sen är det bara slut, helt plötsligt.

Det känns som nån har slitit ut mitt hjärt och stampat på de.
Det känns som ett hårt slag i magen.
Det känns som att det aldrig kommer sluta kännas såhär.

Jag har inget jobb.
Ingenstanns att bo.
Ingen pojkvän

Hur mycket motgångar ska en människa klara?
Känns redan som den gränsen vart nåd ett tag men ändå förtsätter de bara bli sämre och sämre.

Kan inte sluta tänka på om jag hade gjort saker annorlund om det förtfarande hade vart vi då.
Jag kan inte sluta grubbla.
Men jag vill.
Vill inte må såhär.
Vill att allt ska bli bra igen.

//Sanna



Känns som den här bilden säger mer än 1000 ord.